Krönika 7: Öppna sår

Finns det något värre än att slå tån i tröskeln eller dörrkarmen? Så ont, så ont, så jätteont man kan få. I det stora hela är det inte så farligt, det är i 99 fall av 100 bara fråga om smärta. Att det dock kommer plötsligt och oväntat är ofta det värsta.

Det samma finns för minnen. Minnen som man tror är behandlade och att man är överens med sig själv och att de är minnen ifrån det förflutna. Men så kommer den där mentala tröskeln eller dörrkarmen, och det som man trodde var avklarat blir helt plötsligt ett extremt smärtsamt minne som man inte kan glömma. Det kan vara något helt orelaterat som en mening, ett tv-program eller en film, men kanske mer saker likt foton, brev och presenter. Gulliga små saker som man både skickat och fått. Ting som man lagt ner sin själ i att bli bra och blivit betydelsefulla.

De sliter som det värsta plåstret upp känslomässiga sår och får en att klappa samman totalt. Man är tillbaka vid ett av de värsta tillfällena i sitt liv och kan inte göra något annat just då. Chocken kommer även av att något som man trodde var överstökat, faktiskt inte var det. Och det där djupa hålet kommer tillbaka och griper åter igen tag i en. När är egentligen något alls helt avklarat och man blir fri från dessa oönskade påminnelser i ens liv?