Krönika 4: Hoppet dör

Vad händer när den där fasta punkten man trodde fanns försvinner och allt som man hade byggt på den faller med? Förhoppningar, önskemål och den framtidstro man hade är borta. I början har man alltid hoppet att det skall kunna gå tillbaka, men en dag så står man där och inser att det inte är möjligt. Det går bara inte att ta sig tillbaka till det som en gång fanns, utan det är borta för evigt. Den där djupa avgrunden man precis trodde att man hade lyckats ta sig ifrån och återfått fotfästet, även om det är ett instabilt sådant. Då plötsligt dras mattan undan igen och man faller.

Det fokus man hade på vad som skulle ske i framtiden är borta. Det har plötsligt ersatts med det absolut kortaste fokus man kan ha. Att äta frukost när man har vaknat, lunch när man har ätit frukost, middag när man har ätit lunch och sist när man skall gå och lägga sig efter middagen. En fråga man ställer sig är: vad är meningen med ett liv som detta?

Man famlar i mörkret och de få ljuspunkter som dyker upp försvinner lika snabbt och man är direkt tillbaka i den där ensamheten som plågar en när man ligger i sängen och skall försöka sova. Sitta i soffan med släckta lampor och bara vänta på något som aldrig kommer att hända. Vad gör man när framtiden inte längre är något man längtar efter?