Krönika 3: Sanningen

Jag vet inte vad som är svårast. Att berätta den nakna sanningen för någon annan att man inte mår bra eller att ärligt erkänna det för sig själv. Och kan man ens göra det ena utan att göra det andra?

Vem skall man då berätta det för? Vem kan ge det stöd som man faktiskt behöver direkt efter att man har berättat det som väger tungt på ens hjärta? I många fall är det ens bästa vän som bör vara den man berättar för, men alla har kanske inte en sådan. Familjen är alltid bra att ha i dessa lägen, men ibland måste det till någon vars enda egenskap är att vara ens vän.Hur man skall berätta är sedan en helt annan sak. Man kan bestämma sig, men innan man faktiskt berättar det för en vän så är det många varv i huvudet om hur det skall ske. Det kanske till och med finns flera man kan berätta det för. Telefon fungerar ju, men kanske ändå inte. När man väl har berättat och sedan lagt på så är man ju ensam med sina tankar igen.  Så att berätta det ansikte mot ansikte är nog det enda som fungerar, trots den massiva klump i magen som finns där sekunderna innan man faktiskt gör det. Svaret som behövs från den man berättar för kanske inte är muntligt uppmuntran, utan något så pass enkelt som förståelse och en kram. Just kramar säger ju ofta mer än vad man kan uttrycka i ord.

Som med allt tungt så är ju delad börda en halv börda, men frågan är ju hur stor börda man faktiskt bär om man inte kan erkänna det för sig själv. För mig var det en väldigt tung dag, den dagen då jag faktiskt tittade mig i spegeln och berättade för mig själv hur jag egentligen mår. Inget förklarande, utan bara rå och naken ärlighet. En mental käftsmäll helt enkelt. Känslor man inte trodde att man hade dyker upp. Saker som man vanligtvis inte känner och ännu mindre förstår. För man tänker att man är väl en bättre person än så?  Samtidigt så måste alla känslor fram och synas innan man kan förstå dem och gå vidare. De har dock en förmåga att dyka upp om och om igen när man minst anar det, och tar en tillbaka till det där svarta hålet man trodde att man hade kommit bort ifrån.