Krönika 5: Och nu då?

Då sitter man här, stirrandes rakt ut i tomma luften och utan att veta vad som händer härnäst. Den där konstanta känslan av tomhet och villrådighet. Snabbt kan man skriva samman en lista med vardagliga saker som måste göras och tar upp en hel del tid, men i slutändan så sitter man där och mest tittar på den listan utan att göra något av det. Saker man länge har önskat att göra har inte samma attraktion längre, och det som finns kvar är den gråa varianten av det  vardagliga livet.

Lite mer långvariga punkter dyker upp allt eftersom, men att man direkt ser när det är slut. Saker sträcker sig helt plötsligt inte längre än 1-2 veckor in i framtiden, och den där starkt lysande stjärnan man tidigare alltid kunde fokusera på har slocknat. Vissa saker visar sig vara väldigt korta, trots att de vid en första anblick verkade vara mycket längre. Illusioner blir så vanliga att man börjar misstänka allt som dyker upp som falskt, som gör att passiviteten i soffan blir ännu mera påtaglig och orken att göra något annat försvinner.

Så kanske man hittar något som sträcker sig längre än en till två veckor, så som jag hittade min dagliga träning. Man förbrukar energi, förbrukar tid och har något att gå till varje dag. Det finns en punkt på listan av saker som skall göras varje dag. Den må vara daglig och förbruka både tid och energi, men det är ju inget sätt att bygga upp sitt liv på. Att hela livet är centrerat runt att kunna träna varje dag, för det finns inget långsiktigt mål i att bara träna. Man måste ju ha något att träna för.

Hur hittar man en ny röd tråd i livet? Något att se fram emot och hoppas på? Någon som man inte direkt ser slutet på? Man plockar, sorterar och letar utan att veta vad det är man letar efter. Bara något man kan hålla i under tiden som livet far en förbi.

Vad gör man när valet av ens framtid var inte ens eget?

Leave a Reply

Your email address will not be published.