Krönika 2: Att överleva

Dags för min andra “krönika”, och denna kommer att handa om ett enda ord: överleva.

Under slutet av förra året var det nämligen ett ord som jag använde väldigt flitigt och då i formen av jag överlever när någon frågade hur det stod till. Det används fortfarande, fast inte lika frekvent. Detta kan tolkas på två helt olika sätt främst beroende på hur det sägs. Den första och positiva tolkningen är att man mår bra, saknar inget och livet fortsätter som det alltid har gjort. Det är i klass med det går ingen brist på mig och det rullar och går. Alltså vardagen fortsätter framåt och det finns inget direkt viktigt att ta hänsyn till, inga svårigheter men samtidigt inte stora nyheter.

Min tolkning så som jag använde orden jag överlever var åt det inte så fullt så positiva hållet. Jag överlevde. Det var näsan precis ovanför vattnet och massor med energi fick läggas på att hålla sig där. Det är en svår sak att erkänna, kanske främst för sig själv, att man bara överlever. Inte mycket som blir roligt när  all energi försvinner vad som känns ett bottenlöst hål bara för att klara dagen. Och för mig vad det inte själva dagen som var värst, utan det är på kvällen när man gått och lagt sig men ännu inte somnat. De extra distraktionerna och andra halmstrån man lyckats hålla i under dagen är bortblåsta och man ligger där i sin ensamhet. Då är det väldigt svårt att överleva. Man gör det, men utan att veta exakt hur.

Att ta sig ur en sådan sak och att åter igen leva är svårt under de bästa förutsättningar, för oftast är det något djup inne i själen som har brustit och därmed det som är absolut svårast att komma över och vidare. En önskan att bara få lägga sig ner och gömma sig från världen är överväldigande. Men även om man får tillfälle att gömma sig, som jag fick möjlighet att göra, så försvinner inte av sig själv. Det bottenlösa hålet finns kvar där och väntar på en när man kommer fram igen och försöker gå vidare.

2 comments

    • Jennie on January 26, 2010 at 18:23
    • Reply

    Sorgligt.. Hoppas du lyckas hålla dig borta från det bottenlösa hålet i fortsättningen. Om inte så tycker jag du ska söka professionell hjälp, sånt där brukar man inte reda ut själv (precis som du skriver). Lycka och kärlek önskar jag dig!

    1. Genom att skriva ner tankarna om det så håller man sig rätt bra borta från den där hålet. Det är olika för alla, men på detta sättet så känner jag att det där svarta hålet blir mindre och mindre. Det gäller ju främst att erkänna det både för sig själv, men även berätta för någon nära vän att man har det jobbigt och behöver stöd.

Leave a Reply

Your email address will not be published.